dalia

dalia
Pepparbacken

söndag 2 januari 2011

Ofärd, ett boktips för er som gillar historia!


En bok att läsa om du, som jag gillar historia,
Läste i Sv D, denna bokrecension, och tänkte den ska jag läsa och nu har jag kommit en bit på väg, och håller med skribenten i SvD, mannen som har skrivet den är prfessor och till och från ärden lite torr, men intressant ändå, en bok att läsa när man är ledig och har tid.

Från SvD Juni 2007, "Slumpen kastade mig nyligen ut på långa och farofyllda resor i det tidigmedeltida Europa. En resa man gör på egen risk! Det hisnande sällskapet utgjordes av langobarderna och frankerna i Eyvind Johnsons klassiska roman ”Hans nådes tid”. Den utspelar sig på 700-talet. För att bättre förstå att följa Johnsons personer i hasorna hade jag god hjälp av en kvick skrivare från Lund, professor Dick Harrison. Han som författar snabbare än sin egen skugga.

Trots allt han har utrett med stor framgång, från Digerdöden till Robin Hood och slaveriets historia, så är det den tidiga medeltiden som är hans expertområde. Hans avhandling handlade om langobarderna – denna brokiga blandning av människor och folkslag, som hankade sig fram bäst de kunde på ruinerna av romarriket. 1999 gav Harrison ut ”Krigarnas och helgonens tid”, ett stort populärvetenskapligt verk om Västeuropas historia, 400–800 efter Kristus. Och det var denna utmärkta bok som underlättade min läsning av Eyvind Johnson.

Det bästa med Harrisons stora epokskildring är att han politiskt, kulturhistoriskt och socialt visar att övergångarna från antiken till medeltiden varken var abrupta eller entydiga, utan att vissa delar av det antika arvet överlevde intakta i den mörka medeltiden, som inte heller var så mörk som man velat göra den. Samt att kristendomen var en kultur med framtiden för sig.

Harrison lånar mycket och skickligt från biskopen Gregorius av Tour (död 594) vars Krönika över frankerna är grundmaterialet för alla som skrivit om tiden, också Eyvind Johnson och Frans G Bengtson.

Dick Harrison är alltså väl förtrogen med tiden och tungt rustad med kunskaper när han idag ger ut en egen roman från 600-talet. Ofärd är titeln, och den glödande omslagsbilden visar Torslundaplåtarna, bronsbilder från 600-talet, funna på Öland. Där ser man stolta krigare och fruktansvärda odjur i strid.

Huvudpersonen har två odjur i namnet, han heter Ulvbjörn Vamodsson och stammar från Bråviken, söder om Kolmården. Trots att han är hövdingason är han blyg och tafatt, en mobbad stammare. På ett plundringståg söderöver blir Ulvbjörn såld som träl i Holland, och hamnar hos en frankisk storman.

De merovingiska ättlingarna verkar ha varit illfundiga och blodtörstiga som få, och släkten var värst. De brände ner varandras gårdar, lönnmördade och förgiftade varandra utan rast. Alltid med någon uppåtsträvande biskops goda minne! För de var lika fromma som mordlystna. Den fiktive Ulvbjörn går som barn i huset hos ett antal frankiska släkter som funnits, till exempel den intriganta – och klosterbyggande – drottning Balthild och hennes frände Wulfoald.

Ulvbjörn är verkligen en bondläpp från norr, men han suger åt sig kunskaper, främst i stridskonst. Under ett anfall räddar han sin husmor, blir en fri man och tar tjänst som diplomat och lönnmördare åt drottning Balthild.

Vid starten hade författaren några goda uppslag; bland annat ville han visa hur våld förråar, och uppriktigt skildra barbaren Ulvbjörns möte med kristendomens pr-fördelar, ett intressant projekt. Det enda som kan skingra Ulvbjörns kval är den vackra gregorianska sången som stiger mot kyrkans valv.

Men de goda uppslagen kommer platt av sig. Romanen dryper av blod och är tjock av släktträd. Ibland behöver man en machete för att hugga sig fram bland alla frankiska släktingar, och skulle man råka dekapitera någon sörjer man den icke. Att för den skull som förlaget kalla romanen en ”myllrande och färgrik” skildring är överord. Här saknas gestaltning och komposition.

Principiellt kan man även undra om inte för många skribenter just nu tappat all respekt för själva romanformen. Det är ju en krävande form, värd en smula fruktan. Så, vem ska försvara romanens ära om varken författarna eller förlagen bryr sig om den
Ulrika Knutson"

3 kommentarer:

  1. Go kväll i stugan. Nu tittar jag in en stund. Va kul, ska du skaffa en egen keramikugn! Det skulle jag oxå vilja ha, men jag har tyvärr inte plats. Jag önskar dig en god fortsättning på det nya året! Kram Åsa.

    SvaraRadera
  2. Jag älskar historia o historiska böcker. Den ska jag läsa, det lovar jag.
    Har du läst Svärdet o Spiran? Kanonbra om du gillar historia. Och på onsdag börjar den boken som serie på TV3. Måste ses!!!!! //Knatten

    SvaraRadera
  3. Uppföljaren, Niding, är mycket bättre när det gäller både "gestaltning och komposition." Jag vet av egen erfarenhet att skrivning av facklitteratur och skrivning av skönlitteratur är två olika saker! Det syns i Niding att Harrison har utvecklat sin stil som romanförfattare. Så även om du är inte helt nöjd med Ofärd kan det vara bra att fortsätta läsa serien.

    SvaraRadera