Då man bor i skogen- borde kameran vara med!

Lite av mina gäster här hemma...

Vid åtta imorse gick jag och hundarna som vanligt skogsturen, och idag var det ljust,,
När vi kom halvvägs hör jag någon som sjunger märkligt högt.
Ozzie kommer fram till mej och vill bli kopplad, Boysen följer efter, (så gör de då de blir osäkra).
Jag är ju nyfiken så jag måste kolla ,,vem sjunger så hysteriskt,,går tio meter framåt lite smygande,,

Jo då ser jag tio meter framför oss en stor älg och två lite mindre, och tio meter neråt står en annan dam med sina två hundar.(det är henne vi hört sjunga)..
Älgen den största glor på oss sedan lunkar de lugnt in i skogen..och de andra kommer med iväg.

Då kommer den sjungande damen, hon har stått där ett tag och försökt skrämma iväg dessa tre, med stamp, klapp och tillsist sång,,fatta attt jag bara stod och var irriterad över att jag varken hade kamera eller mobil med mej, medan hon nog mest var lite rädd och skärrad,,ja mycket ska man uppleva i djupa skogen.


I björken sitter herr Hacke,,han fotade jag då vi kom hem för då vart jag inne och hämtade kameran.

I helgen nålfiltade jag,,inför den 14 februari,,dessa två broscher av ull och pärlor blev resultatet,,
De är till salu.

55kr /styck då ingår porto med, är du intresserad så mejla mej!

Dimmig lördag

Vaknade denna lördag till takdropp,,Jipiie!
Plus fem grader har vi ,,och regn jag är så less snön,så det är välkommet,vi gick över ängen idag under morgonturen med hundarna,snön går upp till låren på mej, Boysen var slut efter att forcerat ängen. Han var också fylld av stora snöbollar vi skulle fotat honom,,men det missade vi, han fick duscha bort dem.

Idag har vi haft litet kalas för minstingen hos oss,

Egentligen fyller han på måndag men då jobbar jag ganska länge så vi tog och firade det lite idag. Menyn var sojafärssås och spaghetti osså hemgjord prinsesstårta som farmor bakat.
Inte vatr vi så många heller, för tonåringarna dunstade efter middagen.
Felix fick tre läckra tröjor som han blev nöjd med, för det var dödskallar och glitter på dem, han fick en pistol och Starwarsgubbe,(han är ett fan av Starwars,,har en massa lego, och nu kom en liten plastgubbe, att det kan vara poppis fortfarande),dagen har han samanfattat med
- Tänk vilken tur jag har som får ha kalas fast det är dimma, jo kommentaren det kom sig att vi pratade om hur tjock den är , dimman , nu ikväll under hundturen såg jag inte handen framför mej, kändes som att gå runt med väggar kring sig.

JAg fick vår julklappstavla, från min pappa ,,nej det blev inget foto på den ikväll men den är fint upphängd, och både jag och mannen min är väldigt nöjda med den,,(bild kommer i ett annat inlägg).


Nu har jag äntligen sytt klart min andra Tilda ängel, inte är hon riktigt klar han ska få en välkommen skylt i famnen men den har jag inte tänkt ut hur den ska se ut ännu,,det kommer,,kanske keramik,ni får se i framtiden,( min ugn kommer på måndag).

Avslutar med min lykta dimkort blev inget bra,
Önskar er alla en mysig lördagskväll!

Ett försök med fågelhus!

MIn minsta goding, så här ser han ut när han vill ngt, lägger huvudet på bordet och stirrar på matte,det blev en snöpromenad och övriga i familjen lämnade jag vid pulkabacken så nu har jag två trötta hundar vid mina fötter och lugn och ro i hemmet,,det har äntligen slutat snöa, skönt det vi har nog fått 15 cm till i förmiddag inget kul alls, fast Boysen och Ozzie älskar det att focera fram i djup ny snö.
Var nere på mitt jobb för någon dag sedan och drejade lite, oh vad kul, det blev ett fågelhus, blev lite misslyckat i taket men, det duger åt mej, ska öva mer så får jag nog till det, det var chamott i leran så det gjorde lite ont i händerna men jag har inte fått min lera ännu,,(lastbilen med lera, kommer inte fram i snökasoet).





Nej nu ska jag ta fram grillkorv( det var ju därför vi gick hem i förväg,,inte för att blogga,fniss) så vi får fika ute efter pulkaåkningen.

Ofärd, ett boktips för er som gillar historia!

En bok att läsa om du, som jag gillar historia,
Läste i Sv D, denna bokrecension, och tänkte den ska jag läsa och nu har jag kommit en bit på väg, och håller med skribenten i SvD, mannen som har skrivet den är prfessor och till och från ärden lite torr, men intressant ändå, en bok att läsa när man är ledig och har tid.

Från SvD Juni 2007, "Slumpen kastade mig nyligen ut på långa och farofyllda resor i det tidigmedeltida Europa. En resa man gör på egen risk! Det hisnande sällskapet utgjordes av langobarderna och frankerna i Eyvind Johnsons klassiska roman ”Hans nådes tid”. Den utspelar sig på 700-talet. För att bättre förstå att följa Johnsons personer i hasorna hade jag god hjälp av en kvick skrivare från Lund, professor Dick Harrison. Han som författar snabbare än sin egen skugga.

Trots allt han har utrett med stor framgång, från Digerdöden till Robin Hood och slaveriets historia, så är det den tidiga medeltiden som är hans expertområde. Hans avhandling handlade om langobarderna – denna brokiga blandning av människor och folkslag, som hankade sig fram bäst de kunde på ruinerna av romarriket. 1999 gav Harrison ut ”Krigarnas och helgonens tid”, ett stort populärvetenskapligt verk om Västeuropas historia, 400–800 efter Kristus. Och det var denna utmärkta bok som underlättade min läsning av Eyvind Johnson.

Det bästa med Harrisons stora epokskildring är att han politiskt, kulturhistoriskt och socialt visar att övergångarna från antiken till medeltiden varken var abrupta eller entydiga, utan att vissa delar av det antika arvet överlevde intakta i den mörka medeltiden, som inte heller var så mörk som man velat göra den. Samt att kristendomen var en kultur med framtiden för sig.

Harrison lånar mycket och skickligt från biskopen Gregorius av Tour (död 594) vars Krönika över frankerna är grundmaterialet för alla som skrivit om tiden, också Eyvind Johnson och Frans G Bengtson.

Dick Harrison är alltså väl förtrogen med tiden och tungt rustad med kunskaper när han idag ger ut en egen roman från 600-talet. Ofärd är titeln, och den glödande omslagsbilden visar Torslundaplåtarna, bronsbilder från 600-talet, funna på Öland. Där ser man stolta krigare och fruktansvärda odjur i strid.

Huvudpersonen har två odjur i namnet, han heter Ulvbjörn Vamodsson och stammar från Bråviken, söder om Kolmården. Trots att han är hövdingason är han blyg och tafatt, en mobbad stammare. På ett plundringståg söderöver blir Ulvbjörn såld som träl i Holland, och hamnar hos en frankisk storman.

De merovingiska ättlingarna verkar ha varit illfundiga och blodtörstiga som få, och släkten var värst. De brände ner varandras gårdar, lönnmördade och förgiftade varandra utan rast. Alltid med någon uppåtsträvande biskops goda minne! För de var lika fromma som mordlystna. Den fiktive Ulvbjörn går som barn i huset hos ett antal frankiska släkter som funnits, till exempel den intriganta – och klosterbyggande – drottning Balthild och hennes frände Wulfoald.

Ulvbjörn är verkligen en bondläpp från norr, men han suger åt sig kunskaper, främst i stridskonst. Under ett anfall räddar han sin husmor, blir en fri man och tar tjänst som diplomat och lönnmördare åt drottning Balthild.

Vid starten hade författaren några goda uppslag; bland annat ville han visa hur våld förråar, och uppriktigt skildra barbaren Ulvbjörns möte med kristendomens pr-fördelar, ett intressant projekt. Det enda som kan skingra Ulvbjörns kval är den vackra gregorianska sången som stiger mot kyrkans valv.

Men de goda uppslagen kommer platt av sig. Romanen dryper av blod och är tjock av släktträd. Ibland behöver man en machete för att hugga sig fram bland alla frankiska släktingar, och skulle man råka dekapitera någon sörjer man den icke. Att för den skull som förlaget kalla romanen en ”myllrande och färgrik” skildring är överord. Här saknas gestaltning och komposition.

Principiellt kan man även undra om inte för många skribenter just nu tappat all respekt för själva romanformen. Det är ju en krävande form, värd en smula fruktan. Så, vem ska försvara romanens ära om varken författarna eller förlagen bryr sig om den
Ulrika Knutson"